Tagg: Ångest och eufori

Livets berg-och-dalbana är igång igen

En karusell som är svår att ta sig ur

När man precis börjat känna sig bättre fysiskt så börjar livets berg-och-dalbana igen.

Efter min återhämtning från käkoperation, näringsbrist och förstoppningar så börjar verkligheten att komma ifatt. Det är full fart på livets berg-och -dalbana igen. Jag skulle få tre veckors sjukskrivning efter operationen, men de ville bara ge mig två. Snart började arbetsförmedlingen att tjata på mig igen. Min handläggare ville ha ett möte. Jag har bra meriter och är utbildad till Bagare/Konditor, Distributionslogistiker och lastbilschaufför. -Så att hitta en jobb åt dig ska inte vara så svårt, sade min handläggare vid första mötet för ett halvår sedan. När jag förklarade att jag slutade på mitt jobb som lagerarbetare för att jag inte klarade av stressen längre, så var hon inte lika förstående. Jag fick lov att visa mina tidigare sjukintyg från återkommande utmattningssyndrom och depressioner. Då skickade hon mig till en arbetspsykolog där jag fick göra en massa tester i två dagar. Hon konstaterade att mitt minne inte var som det borde och att jag borde arbeta med något kreativt skapande yrke. Men hon sade att jag inte hade något problem med att lära mig nya saker. Jag var helt sönderstressad av alla tester och ville nästan be henne fara åt helvete. Men jag höll god min och tackade för utvärderingen.

Fortsätt läsa Livets berg-och-dalbana är igång igen

Annonser

Ljuset i tunneln

Ibland kan det vara svårt att se ljuset i tunneln. Jag opererade mina käkar för en kort tid sedan. Det började läka och jag började också kunna äta lite lätt tuggad mat efter att ha ätit flytande i två veckors tid. Då råkade jag ut för en akut förstoppning och det blev helt omöjligt att bajsa. Jag hade ätit morfin, Alvedon och penicillin i två veckor och magen var helt paj. I ren panik försökte jag dricka olivolja, rapsolja, vispgrädde och mängder med kaffe för att få det att släppa, men ingenting hjälpte. Jag spolade upp vatten i tarmen, då lossnade lite grann. Sedan åkte jag till apoteket och köpte tabletter för att få det att lossna. Det enda som hände var att jag fick kramper och försökte bajsa, men det gick inte att få ut något för det var för hårt och stort. Jag kunde inte sitta still och jag kallsvettades. Var inne på toa var femte minut, då det kändes som om jag skulle bajsa på mig, men lyckades inte få ut något. Jag trodde att jag skulle dö på toaletten då det gjorde så ont. Slutligen ringde jag min bror som kom hem till mig med några tuber som man skulle tömma i tarmen för att mjuka upp avföringen. Jag hade tidigare bajsat ut lite blod och hade riktigt ont i tarmen. Så jag kan inte säga att jag var särskilt sugen på att prova detta. Men efter två försök och några timmar senare, så släppte det. Jag grät glädjetårar på toaletten. Tror aldrig att jag varit så lycklig i hela mitt liv. Hade visserligen en fruktansvärd smärta i ryggslutet, men det gick att sova bort. Dagen efter trodde jag att min otur skulle vända. Men då lyckades min son skära sig i fingret på ett scoutmöte. Då de skulle göra ljuslyktor av pumpor och han slant med kniven. Vi fick åka till akuten och sy fem stygn. Slutligen vände allt och vi såg ljuset i tunneln. Vi firade min sons födelsedag med tårta hos gammelmormor och fick en perfekt dag. Dagen avslutades med skratt och sällskapsspel med mina två fantastiska barn.

Hunger och humör

Efter operationen kunde jag bara äta flytande. Allting fungerade bra och jag var på bra humör när jag efter en vecka gick på ett återbesök hos läkaren. Jag bad om mina sjukskrivningspapper som vi hade missat och det ordnade doktorn. Sedan började han och sköterskan att göra rent i munnen och det var fruktansvärt ömt. När de gjort detta så sade att de skulle ta bort stygnen. För mig så kändes det som övervåld, men jag kan inte riktigt bedöma den saken i mitt nuvarande skick. Jag blev genomvarm, spänd som en märla och tårarna rann. Jag försökte gny lite för att de skulle förstå hur ont det gjorde, men han sade bara att jag var duktig. Doktorn gjorde bara sitt jobb. Han är van att operera sövda människor som inte känner något, tänkte jag. Omtumlad åkte jag till affären. Jag var tvungen att fylla på mitt matförråd. Helt plötsligt blev det bara för mycket med lukter och folk. Tårarna sprutade och jag fick panik. Jag var så fruktansvärt hungrig, men jag visste att jag inte kunde äta någon av dessa delikatesser. Väl hemma igen kokade jag ägg som jag sedan malde ner i småbitar. Blandade äggen med majonnäs vispad grädde och salt. En blandning som är jättegod på smörgås. Men jag vräkte i mig alltihop med stort besvär.  En stor portion med en liten  tesked . Hela munnen värkte och var fulla av äggrester. Sedan tog jag fram chokladpudding och vispgrädde och tryckte i mig på samma vis. Efter det kom lugnet tillbaka. Jag tvättade av mig rensade munnen med munskölj och tog en Alvedon. Jag brukar inte varken hetsäta eller tröstäta, men kroppen sade ifrån och ville känna mättnadskänsla. Resten av kvällen kunde jag njuta av tv:n i harmoni. Har nu bestämt mig för att inte gå in i någon mataffär igen förrän jag kan äta normalt.

Ångest och eufori

Att hantera livets alla situationer när energinivåerna hela tiden varvas mellan ångest och eufori. Vissa perioder orkar jag hur mycket som helst och vill helst inte bli distraherad. För jag har för många projekt som jag vill hinna med innan energin dalar nästa gång. För plötsligt har jag ingen energi alls och man vill vara ensam och bara sova. Det tokiga är att jag har svårt att bestämma saker med vänner för jag orkar inte riktigt oavsett vilken period jag är i. När jag är uppåt, så har jag så mycket energi att jag inte kan stanna upp och fokusera på andra. Och när jag har lite energi orkar jag inte tänka och har svårt att fokusera. Ångesten kommer in i bilden oavsett vilken period jag är i. Jag tappar ofta greppet om mig själv och undrar om jag blivit tokig. Kan få panikångest om jag bestämt något och inser att det inte kommer att fungera. Jag kan vara förvirrad, tankspridd och känna att möten med andra människor inte ger något alls. Samtidigt som Jag har längtat efter att träffa dem. Detta tillstånd gjorde att jag sade upp mig från jobbet. Det var för mycket stress och min energi och mitt minne nådde botten. Strävar nu efter att arbeta hemifrån och väntar på en utredning via psykiatrin. Sist jag hade en riktig energitopp lagade jag taket på min lada, fixade ordning ett golv i den och startade en loppis. På så sett får jag träffa lite folk och tjäna lite extra pengar. Det konstiga är att man själv känner att man håller på att bli galen och ingen i ens omgivning märker något. De tycker mest att det är konstigt att man inte jobbar. Nu hoppas jag på det bästa. Det är en fördel att vara lite ironisk och se på situationen med perspektiv. Jag antar att jag inte är ensam om detta även om det kan kännas så ibland. Det svåraste är att förklara situationen för barnen så att de förstår. Ibland  skäms jag för att jag inte kan göra det som jag själv tycker att jag ska göra. Nämligen jobba och bidra i samhället. För det är så man är fostrad. Men ibland kommer det situationer i livet då man måste tänka om och fokusera på att må bra.