En karusell som är svår att ta sig ur

Livets berg-och-dalbana är igång igen

Efter min återhämtning från käkoperation, näringsbrist och förstoppningar så börjar verkligheten att komma ifatt. Det är full fart på livets berg-och -dalbana igen. Jag skulle få tre veckors sjukskrivning efter operationen, men de ville bara ge mig två. Snart började arbetsförmedlingen att tjata på mig igen. Min handläggare ville ha ett möte. Jag har bra meriter och är utbildad till Bagare/Konditor, Distributionslogistiker och lastbilschaufför. -Så att hitta en jobb åt dig ska inte vara så svårt, sade min handläggare vid första mötet för ett halvår sedan.

Annonser
Inga kommentarer

När man precis börjat känna sig bättre fysiskt så börjar livets berg-och-dalbana igen.

Efter min återhämtning från käkoperation, näringsbrist och förstoppningar så börjar verkligheten att komma ifatt. Det är full fart på livets berg-och -dalbana igen. Jag skulle få tre veckors sjukskrivning efter operationen, men de ville bara ge mig två. Snart började arbetsförmedlingen att tjata på mig igen. Min handläggare ville ha ett möte. Jag har bra meriter och är utbildad till Bagare/Konditor, Distributionslogistiker och lastbilschaufför. -Så att hitta en jobb åt dig ska inte vara så svårt, sade min handläggare vid första mötet för ett halvår sedan. När jag förklarade att jag slutade på mitt jobb som lagerarbetare för att jag inte klarade av stressen längre, så var hon inte lika förstående. Jag fick lov att visa mina tidigare sjukintyg från återkommande utmattningssyndrom och depressioner. Då skickade hon mig till en arbetspsykolog där jag fick göra en massa tester i två dagar. Hon konstaterade att mitt minne inte var som det borde och att jag borde arbeta med något kreativt skapande yrke. Men hon sade att jag inte hade något problem med att lära mig nya saker. Jag var helt sönderstressad av alla tester och ville nästan be henne fara åt helvete. Men jag höll god min och tackade för utvärderingen.

Jag har ganska bra självkännedom och jag vet att jag för närvarande inte klarar av ett vanligt jobb. Jag får panikångest så fort jag får lite press på mig. Det behövs så ytterst lite för att jag bara ska ge upp och avbryta. Information fastnar inte och jag blir väldigt lätt förvirrad av för mycket information och för mycket intryck. När vi gick igenom vilka yrken som skulle kunna passa mig, så nämnde jag att det skulle nog fungera bäst om jag arbetade hemifrån. Det ville hon inte riktigt lyssna på. Istället tyckte hon att jag skulle försöka få en praktikplats vid något plantage. Då jag nämnt att jag gillade att hålla på med växter. Jag förklarade att jag gillade att skriva och teckna, men hon ville åter igen inte lyssna.

Jag har stämplat i över hundra dagar och då får man ca. två tusen mindre i månaden. Det är inte lätt att få ekonomin att gå ihop och man blir lite desperat. Egentligen borde jag varit sjukskriven, men läkarna vill inte sjukskriva mig då jag är arbetslös. De ser inga fysiska symtom och då kan de inte göra något. I september var jag senast på vårdcentralen. Jag hade bytt vårdcentral eftersom de tyckte att mitt tillstånd var självförvållat eftersom jag hade sagt upp mig från jobbet. De skrev bara ut Citalopram och Atarax . Det mådde jag bara sämre av. På den nya vårdcentralen träffar jag en jättetrevlig doktor och förklarar läget. Doktorn säger att jag ska sluta med medicinen och att jag förmodligen är bipolär. Han säger att han ska skriva en remiss till psykiatrin och sedan frågar han om jag arbetar. Jag får ingen sjukskrivning och han säger att psykiatrin skulle ta över nu. Efter två månade har jag inte hört något och jag vet inte vad jag ska göra nu.

På två månader har jag inte hört någonting från psykiatrin. Klarar mig skapligt hemma utan några måsten, även om tankarna går från ljus till mörker och energin kommer och går. Har vid två tillfällen stått utanför Psykakuten, men har inte pallat med att gå in. Ringde dit en gång, men de hänvisade till remiss från vårdcentralen. De verkar bara gå efter om man är självmordsbenägen eller inte. Jag har två barn och jag tycker att livet är kort nog ändå. Har haft vänner som gått den vägen och vet hur anhöriga drabbas. Så jag berättade för dem att jag inte tänkte skada mig själv och då var det inte akut. Sist jag skulle rapportera till arbetsförmedlingen, så hade jag inget att rapportera. När arbetsförmedlingen ville ha ett möte så skrev jag till dem att jag var förkyld. Klarade mig precis ifrån att bli avstängd. Det är klart att jag fattar att man måste följa rutiner och att man måste ta ansvar. Men nu tycker jag att de också har ett ansvar och detta är nästan larvigt.  Den här karusellen hopplös att ta sig ur och jag är rädd för att gå i personlig konkurs. Att jag skaffar ett jobb för att ekonomin ska hålla skulle endast fungera en kortare period, sedan skulle jag krascha ordentligt. Systemet fungerar inte som det borde när det gäller psykisk ohälsa. Lyssna på din kropp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s